Det är aldrig för sent…
av Lolita Ray
Jag och bandkumpanerna i Lill-Britt Siv har nyligen slutfört en serie kabaréer på Teaterhuset i Skarpnäck. Utan förberedelsetid och glada i hågen kläckte vi några idéer om upplägg. Vi knatade iväg till Beyond Retro på Åsögatan och valde ut balla scenkostymer.
Kvällen innan första kabarén skulle vi ha något slags ”genrep”. Hmm…vi hade ju inte ens bestämt vad vi skulle göra. Några gäster var inbjudna och vi försökte få ihop något som skulle fungera. Hälften av oss ropade efter en punchline åtminstone.
Vad ville vi berätta? Ville vi berätta något överhuvudtaget? Det enda vi kläckt var en flummig rubrik, den skulle heta En Brittsommarnattsdröm. Vi skulle låta alla, både publik och gäster vara med i denna dröm. Som nu bestod av – ja vaddå?
Dagen D infann sig och vi reviderade ungefär allt vi kommit på och kastade oss ut i det okända iförda våra underbara scenkläder. Vi malde på lite om den där Brittsommarnattsdrömmen. Brittsommar – det där sista varma andetaget. När man tror att det är slut, så fortsätter det, en liten stund till.
Efter ett par kabaréer märkte vi plötsligt att vi hade vår riktning, vi hade vår punchline. Utan att vi bestämt något så smög den sig på och blev tydligare och tydligare. Den löd: Det är aldrig för sent. Och ju mer vi tänkte på det, ju uppenbarare blev det vilken giltighet det hade för oss fyra.
Plötsligt hade vi något väldigt synligt att berätta för publiken. Man går omkring med sina drömmar. Men lever man dem?
Anna Eriksson hade alltid drömt om att spela bas vilket hon äntligen satte igång med i Lill-Britt Siv, Anna Döbling om att göra kabaréer som vi ju nu gjorde. Maria Lindström som trodde sig ha avverkat det där med att ha band, fann sig plötsligt i ett nytt och drömmen om att ha ett band hade plötsligt fått nytt liv.
För mig handlar hela musicerande om att det aldrig är för sent. För ganska precis 10 år sedan låg jag i startgroparna och repeterade för fullt för att ställa mig på scenen igen efter 20 års uppehåll. Fanny och jag hade skrivit lite låtar och vi bestämde oss för att uppträda på mitt eget fyrtioårspartaj. Och där stod jag på darrande ben i 90-tals coola lackbrallor och sjöng och spelade gura för 80 personer.
Vi hade som målsättning att imponera på en person, och gjorde vi det skulle vi fortsätta. Jag tror att vi gjorde det, inte för att vi var bra, vi var nog rätt usla, men för att vi var modiga. Vi gjorde det vi ville.
Vi drömde om att stå på scenen och ställde oss där. Och alla de här åren har vi lirat på, och jag har hittat Brittorna, fått åka land och rike runt och spela, t.o.m. till Wales, USA och Finland har vägarna burit.
Om några månader fyller jag femtio år. Och jag har det roligare än någonsin, tänker på vad mycket jag fått uppleva tack vare att jag envist stretat på med musiken de här åren. Jag ska stå på scenen när jag fyller femtio också, förhoppnings vis när jag fyller sextio och sjuttio med! Det är aldrig för sent om man tror att man gör det man gör och om man vill det tillräckligt mycket.
Så kära kollegor, gör det ni drömmer om! Kämpa på, det är aldrig för sent!
Lolita Ray